Neurosis

Jag satt på klipphällen, kände tydligt hur gravitationen gjorde sitt, hur tung jag var. Och jag kände tydligt att det var min själ som vägde, tyngde ner mot jordens inre, det kändes i magen, hur den sjönk.
Havet var brutet, i vitt och dovt blått som övergick i svart, skum som gungade mot den leriga och vassrika strandkanten. En fiskgjuse klippte hål i ytan och kom upp med högt huvud och en fisk i näbben. Fisken som kved och glittrade i solnedgången.
Hon kom vandrande ut ur den täta granridån, som tvärt bröts av mot nakna och eroderade hällar. Hennes klackar sjönk ner i mossan och hennes kinder blossade och blänkte en aning generat och lite trött.
Jag vände mig om och gav henne med en gest att sätta sig ned, bredvid mig men inte nära, kanske en meter till vänster. Jag ville ha min lilla rest av frihet, mitt lilla revir fritt och utan störningar.

- Allt är för blått, sade hon och kisade mot havet. Det skrämmer mig. Hon lutade sig bakåt och la sig på rygg med armar och ben utsträckta.
- Vad vill du mig? fortsatte hon.
Jag lät orden klinga av, sjunka undan, falla ner i mossan, innan jag svarade.
- Allt jag begär är en liten del av ditt hjärta. Hur har jag plötsligt bara fallit ur det? Hur gick det till?
Hon låg stilla, andades knappt. Måsarnas skrik skar in i mina tankar, i min förtvivlan.
Hon låg där och kappan som flöt över berget, hennes bruna hår som i en hårtest glimmade till när solstrålarna trasslade in sig i det.
- Kan hända att du själv hoppade ur det? Jag kände när det skedde, det var då det började slå lugnare. Hon vände huvudet mot mig och lät dum utsträckta händerna smeka den skrovliga bergsytan.
- Jag skulle aldrig våga det språnget, jag hade inte tillstymmelse till fallskärm. Och det var mörkt, det var djävligt kallt. Jag var lycklig där, och kände hur det varma blodet pulserade, de trygga ljuden av de rytmiska slagen. Jag skulle aldrig ha lämnat allt det frivilligt. Inte för detta.
Jag slog ut med armen, för att förevisa kölden, den karga ensamheten som i saltvattensdofter gled runt under den allt mörkare himlen.
- Du valde det ändå, sade hon lugnt, du valde det. Det var liksom meningen ända från början. Hon log. Det där stillsamma leendet som bara fick ögonen att le, munnen var fortfarande ett rakt streck. Men ett sensuellt streck, fullt av varmt blod, målat i rött.
-Du skrämmer mig. Varför ifrågasätter du min kärlek? Har du en cigarett?

Jag grävde i min rock och fann ett knöligt paket John Silver som jag med en skakande hand räckte henne. Hon satte sig upp och tände långsamt. Den ljusblåa röken svepte in henne som i drömmar. Jag betraktade henne medan hon rökte. Sen log hon och sa:
-Det var ett kontrakt som var klart för oss båda från början. Du får det att låta som att jag svikit dig, men allt jag har gjort var att hålla ett avtal, som du var med på. Du känner dig avvisad, du tycker synd om dig själv.
Sanningen, eller vad det nu var, sved till i min magsäck. Den röda solnedgången suddades ut av mörka moln. Hon fimpade cigaretten och lade sig åter på rygg. Hon blundade.
Jag blundade med henne och kände dofterna från då, hörde det välbekanta susandet av oansvarig och outsäglig lycka.
- Rädslan som jag utsatts för, all denna ångest som är ogripbar, som bara glider mellan mina fingrar. Det var som en chock för mig, som att plötsligt i mörkret få ett rapp i ansiktet av en våt, iskall handduk, sa jag. Jag tittade ut över havet medan jag talade till henne, vågade inte se på henne, för jag var rädd att hon skulle ha förvandlats till någon annan om jag tittade åt henne.
- Det var inte mörkret som skrämde mig mest. Det var istället ljuset, allt det skarpa ljus som skar i mina ögon till dom började blöda. Alla nya ljud. Att lämna dig var ett kaos i sinnesintryck. Känslan av att slås hårt mot en skrovlig yta….Jag tystnade, såg ner och följde en myras staplande vandring över den ojämna hällen.
- Du var bara ett barn, sa hon, helt oerfaren, helt ny. Du var tvungen att ge dig i kast med en verklighet som du tidigare aldrig behövt tampas med. Du var bortskämd. Hur kan du någonsin inbilla dig att jag skulle haft dig kvar? Det hade varit en omöjlighet.

Hon satte sig upp i skräddarställning, rättade till tofsen och började med ett grässtrå peta på myran som vinglade fram med sin börda.
- Bördor, sa jag, du lade alla bördor på min späda rygg. Jag hade inte dom krafter jag behövde, jag tynade allt mer, förkrympte inuti, förkolnade snarare.
-Att ta ansvar handlade det om, att stå upp och själv vara en individ, det är så det är, även du var tvungen att bli människa med egna skyldigheter.
- Rättigheter då? Jag vände mig mot henne när jag ställde frågan, liksom avlossade det i hennes ansikte. Med det bara rann av henne, orden föll döda i en oformlig hög på marken.
Måsarna hade tystnat, det åskade i väster. Hon petade bort ett brunt tallbarr som hade fastnat i hennes nylonstrumpa på vaden.
- Du bara kräver, hon höjde rösten en aning, du begär och tar för givet att dina önskningar ska uppfyllas, alltid, och till vilket pris som helst. Vet du att det finns andra människor i den här världen? Alltså, det här är något som pågår utanför dig. Vi är inga skådespelare i din lilla film, du är en del av en annan verklighet, utanför dig själv.
Nytt salt i såret
Det hade nu blivit så mörkt att jag bara såg henne som aningen mera än en skugga.
- Det är det här det går ut på. Livet. Hennes ord föll som isbitar mot mig, föll innanför min krage och letade sig fram över bröstet, magen. Det går ut på att komma till, och att bli en individ. En som inte gömmer sig i sig själv, en som är en del av en stor helhet.
- Det är det det hela går upp på, nästan viskade jag. Att i förlängningen dö. Först då blir man en del av allt och av andra, först då kommer meningen tydligt för en. Då blir man till näring för nya krafter.
- Du är så bitter. Och fan, jag blir sjuk av den här djävla saltdoften. Hon nästan väste.
- Bitter. Jag nickade. Bitter. Men allt jag ville var att vara en del av dig. Att för alltid finnas i dig, leva genom dig. Jag tror mitt hjärta stannade i samma sekund som du stötte mig ifrån dig, och jag bländades av det vita kaklet.
Jag reste mig. Började sakta och med vacklande steg gå neråt vattnet. Jag slet i en liten martall, lät barren fylla min hand. Jag böjde mig ner, lät barren flyta ut i det kalla och salta havsvattnet, kände hur det slöt sig om min hand. Hur både det och jag ville fyllas av varandra, bli ett. Jag lät oss båda lossa våra bojor och få uppfylla våra önskningar. Jag klev i och rös till, både av kyla och av välbehag.
- Du är redan död för mig, det gör ingen skillnad, så gå bara, gå gå gå!!! Du är redan död för världen!
Jag såg henne inte längre däruppe, och hennes ord fastnade aldrig i min hjärna. Men jag gick som hon ville.
Det var väl det hon velat från början, så jag gick, för att uppfylla mina önskningar och för att göra henne glad. För nu måste hon vara lycklig.
Jag var lycklig, jag kände hur jag löstes upp, blandades ut med vattnet, flöt i miljarder små atomer åt olika håll, i miljarder små lyckliga delar.
Det sista jag hörde var att hon startade bilen och gav sig i väg. Det var samtidigt som regent började falla.

© Thomas Sundman